Idag hade vi ett mysterium, lucka 21 var nämligen försvunnen från trädkalendern. Efter mycket blod och svett hittade vi den i jobbkollegans jackficka. I måndags vid stängsningstid hörde vi världens bomb utanför butiken. Den stora industrin fick ett av sina korssten sprängd och hela nejden kände av tryckvågen som uppstod efteråt. Alla stod stilla och med ens börja alla ringa runt för att kolla att ingen av anhöriga var skadade.

Hoppas att jag aldrig behöver uppleva ögonblicket efter en stor katastrof. Man känner sig hjälplös, omedveten och totalt omtumlad. Varför blir vi så bekväm i vår vardag att allt vi gör tar vi förgivet?

Imorgon har jag min sista jobbdag tillsammans med vännen som flyger hem från Milano ikväll. Kan knappt vänta att få höra alla saftiga detaljer. *fniss*